Dagens evangelietext om änkans skärv (Mark 12:41-44) visar tydligt vilken stor skillnad det är mellan Kyrkan och resten av samhället.
I evangeliet lyfter Jesus fram en fattiga änka som ger sina två sista kopparslantar till templet. Utan att tänka på sina egna behov gav hon allt hon hade. Ingen utom Jesus lade märke till henne.
Hon är vår idol! Och samtidigt en av oss.
När man läser pingstherden Sten-Gunnar Hedins befriande krönika i Dagen idag så får man onekligen känslan av att han har smygläst vissa konvertiters bloggar (se tex Sleepaz). Hedin skriver bland annat så här:
Lättsinniga och pratiga gudstjänster, dränerade på vördnad och helighet, är den främsta orsaken till att många som växt upp inom kyrkan distanserar sig från församlingen. Och till att seriösa sökare vänder i dörren. Vem vill ha en gudstjänst med fernissa från populärkulturen när allt annat redan gjorts till underhållning?
Exakt. Exakt! EXAKT!
Vem vill ha förströelsekristendom? Vem vill ha föreningskristendom? Vem vill ha marknadsanpassad populärreligion och privattolkad flumandlighet?
Men vad händer nu då? Ska Hedin städa upp i ”Sen-kväll-med-Gud”-mötena?
Pastor Hedin nämner själv den tidiga kyrkan som ett vägledande exempel. Där firades nattvarden varje söndag och där hälsades de kristna vid varje mässa med orden ”Frid vare med er”. Det kanske kan vara något, ja… Bra Hedin!
Som gammal pingstvän har jag själv tre tips till reformering av pingstmötena:
Slutligen kan man inte undgå att fundera på om inte den pingst-katolska dialogen har börjat ge lite frukt? Det verkar onekligen så. Jag tror inte att Hedin hade kunnat skriva en motsvarande kolumn för 15-20 år sedan.
Och på tal om pingst-katolsk dialog. Ikväll föreläser pingstvännen Joel Halldorf i Katolska kyrkan i Uppsala under rubriken ”Sakramentala pingstvänner och karismatiska katoliker”. Det ska bli intressant!
*****************
Update: läs mer på Störstorden och i Michaels blogg.
”Denna sorgliga dag borde vi, svenska katoliker, skänka en tanke åt – och säga en bön för – alla de fina, hederliga bekännelsetrogna svenskkyrkliga som gradvis trängts ut ur sitt eget samfund.”
Citat från Dantes nyheter (via Bitte).
Amen amen!
I denna veckas Journey Home medverkar tre intressanta svenska professorer: Alf Härdelin, Denis Searby och Hedvig Larsson. Programmet har formen av ett rundabordssamtal och är därför lite väl babbligt för min smak, men trots det sevärt.
Denna vecka handlar programmet om kristenhetens historia i Sverige och veckans underrubrik borde vara tillräckligt provocerande för att titta:
”To be deep in history is to cease to be a protestant”.
Efter dagens presskonferenser i Rom och London verkar det vara klart. En ny kyrkostruktur har skapats för de anglikaner som vill bli katoliker utan att förlora sin anglikanska identitet.
Traditional Anglican Communion räknar 400 000 medlemmar, så om ingen bangar i sista stund så får vi vara med om en av historiens största masskonversioner.
Jag lägger upp länkar nedan så fort något publiceras på nätet om saken.
Dantes nyheter har den klart bästa svenska uppdateringen hittills.
Luke Coppen (Catholic Herald)
Damian Thompson (The Daily Telegraph)
Dagen
VIS News
Stiftets pressmeddelande
I början av augusti lästes följande jesusord i kyrkorna:
”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.”
Kyrkoherden i St Francis Xavier’s församling i Albuquerque predikade som en riktig frälsningssoldat över denna text, med budskapet att vi som tar emot Livets Bröd i Sakramentet också behöver vara ”bread for others”.
Församlingen verkar ha tagit honom på orden. De bjöd nämligen på gratis lunch varje lördag.
Även vi i St Lars ska försöka rycka upp oss lite. Mycket görs redan, men det kan göras mer. Nu på söndag 25/10 informeras det i samband med kyrkkaffet om diakonala behov och möjligheter till volontärarbete. Hoppas många kommer!
Minutz3 frågade i en kommentar varför jag hade läst Mormons bok. Frågan är rakt på sak och svaret likaså.
Jag läste Mormons bok helt enkelt därför att några mormon-missionärer hoppade på mig på stan och ville omvända mig. Jag har som princip att alltid ge missionärer en ärlig chans att berätta om sin livsåskådning och bokade därför en tid för samtal med mina nya ”vänner”.
För att göra en lång historia kort så bjöd jag alltså hem dem till mig och de kom inte bara en gång, utan många gånger för att diskutera Mormon-tro vs. Pingst-tro. Missionärerna var uppenbart ivriga att omvända mig och ordnade så att jag fick komma hem och träffa det lokala pastorsparet flera gånger. Under denna period läste jag Mormons bok och försökte efter bästa förmåga sätta mig in i deras världsbild.
Den mormonska teologin tycker jag är ganska ointressant. Vad som var mycket intressantare i dialogen med mormonerna var att våra religiösa erfarenheter liknade varandra väldigt mycket. När vi talade om våra andliga erfarenheter så talade mormonen och pingstvännen samma språk. Deras erfarenheter av Anden var i princip samma som mina.
Ju mer jag umgås med religiösa människor som bekänner sig till andra religioner så blir jag mer och mer klar över hur mycket vi har gemensamt. Profeterna må vara olika, men Anden blåser vart den vill. Lärorna må vara olika, men de religiösa erfarenheterna liknar varandra. För mig är det uppenbart att det finns små pilar som peḱar mot Abrahams, Isaks och Jakobs Gud i nästan alla religioner.
Av ovanstående berättelse bör ingen dra slutsatsen att jag är relativist. Jag tror på en kyrka och på en sanning. Men jag tror att alla religioner på sätt och vis är sakramentala – de kan alla hjälpa den religiöse sökaren att nå en viss insikt om Gud.
Alla missionärer kan härmed känna sig varnade.Eftersom jag gärna lyssnar till alla som har något att säga så kan jag vara en riktig time sink för dem som bara vill omvända så många som möjligt på så kort tid som möjligt. Det är egentligen bara humanister och Jehovas vittnen som tråkar ut mig.
Om jag slutligen skall sätta ett betyg på Mormons bok så får det bli en 1:a på en femgradig skala. Men jag säger som Alexander Rybak: det hade varit mycket värre att få en tvåa, för en tvåa sätter man med avsmak, men en etta sätter man alltid med mycket kärlek. 
