Idag tål inte den politiska och kulturella eliten att någon tar avstånd från den sexuellt utlevande kultur som präglar vårt lands samhällsklimat sedan ett par decennier. Är det så enkelt som att en nunna eller en kvinna i slöja tvingar dem de möter att fundera över sitt eget liv?
Det skrev Maria Hasselgren i vad jag tycker var julens bästa inlägg. Läs hela inlägget på Newsmill.
9 kommentarer
6 januari, 2009 kl 19:52
Slutet är bäst:
”Vårt land tycks inte klara att det finns olika sätt att leva, olika åsikter som alla kan vara lika intressanta och viktiga. Den som inte helt och håller delar min åsikt är mot mig och går inte att umgås med tycks vara den mest svenska av åsikter. Det känns lika fräscht som en Åsa-Nissefilm.”
Byt ut ”land” mot ”kyrka” och ”svenska” mot ”katolska”.
Och se på hur kyrkan behandlar de anställda som öppet visar en avvikande åsikt i någon fråga. Exkommunicering nästa.
Vadå tolerans?
Ännu en stenkastning-i-glashus-artikel i raden.
6 januari, 2009 kl 20:09
Charlotte. Ok. Du får gärna utse något annat inlägg till julens bästa.
6 januari, 2009 kl 21:43
Undrar hur svenskar skulle reagera om de visste att det faktiskt finns vanliga kristna som lever i celibat av religiösa skäl utan att vara nunnor…
7 januari, 2009 kl 0:50
Jag tror åsynen av nunnor och muslimska kvinnor väcker en hel del känslor och funderingar. Om de ser bleka och undertryckta ut kan man alltid tycka synd om dem och på så vis avfärda dem. Eller om de är extrema i sina åsikter. Då kan man avfärda dem som fundamentalister och slipper tänka mer. Men frimodiga, glada nunnor som trivs med sitt liv? Stolta muslimska kvinnor som visar självrespekt? Farligt och störande. Gott Nytt År förresten!
7 januari, 2009 kl 14:47
Teija. Om svenskarna känner till detta så kan man nog utgå ifrån att de projicerar någon slags beklagansvärdhet på dem.
Över huvud taget så är vi kristna väldigt exotiska inslag i den svenska faunan. Detta måste vi lyfta fram ännu mer tycker jag, istället för att smälta in som kameleonter i det sekulariserade samhället.
Vi är helt annorlunda än ”de andra” och det är helt i sin ordning. Självrespekt och trygghet i vår världsbild och i våra värderingar är livsviktigt.
7 januari, 2009 kl 14:49
Bokmalin. Gott nytt år!
Jag håller med dig i din kommentar!
7 januari, 2009 kl 14:51
ojdå…. Av någon obegriplig anledning så fick jag den förra bloggägarens avatar i ovanstående kommentarer. Det ser ju inte så friskt ut…
8 januari, 2009 kl 0:26
Jag tror på ljus- och saltvarande mer än på att avskärma mot ”de andra” vilka dessa ”andra” nu än är tänkta att vara.
För mig är alla bröder och systrar, Guds barn, vare sig de vet om det eller inte.
Så för mig finns det inga ”andra”.
Kristna som lägger sin identitet i att verka vara bättre, frommare, vad-du-vill än alla övriga människor vinner knappast några sympatier.
Kanske det är just där det kristna högmodet uppkommer – som avgränsar t.o.m. inomkristligt?
15 januari, 2009 kl 21:12
Charlotte: Det är väl ändå STOR skillnad på vårt land och vår kyrka. Sverige är ett demokratiskt land med religionsfrihet vilket innebär att vi kan välja ifall vi vill vara protestanter, katoliker, musilmer eller ateister etc. Maria Hasselgren menar att det är detta som inte respekteras. Om man nu väljer att vara katolik gör man det för att man tror att det finns en Sanning som får sitt uttryck i Katolska Kyrkan och som innebär ett sätt att tro och leva. Ifall man inte delar den uppfattningen, är det ingen, inte ens Katolska Kyrkan som tvingar en att göra det. Men det betyder inte att Kyrkan ska ändra sin syn på vad Sanningen är. Det skulle väl vara konstigt om en grupp kommunister väljer att gå med i moderaterna, och då är ändå moderaterna en demokratisk organisation med subjektiva teorier om vad rätt och fel och dessutom ur ett världsligt/politiskt perspektiv. Hur konstigt skulle då inte en liknande situation vara inom katolska kyrkan, som är ett religiöst samfund som tror på en objektiv Sanning?
Men som tur är kan ju kommunisterna gå med i kommunistiska partier istället, eller helt enkelt starta ett eget parti.