Jag har förstått att många seriösa kristna, såväl katoliker som protestanter, har personliga andliga vägledare. Tillhör du dem som har en andlig vägledare? Skriv i så fall gärna en liten kommentar med dina personliga erfarenheter. Det är helt ok att vara anonym.
Jag är intresserad av vilken slags auktoritet din vägledare har/hade; hur ofta ni träffas; vilka områden av ditt liv som berörs; hur det hjälper/stjälper dig att utvecklas osv osv?
Du som inte har någon andlig vägledare får gärna också skriva en kommentar. Jag är intresserad av varför du inte har någon vägledare: är det ett medvetet val; är du rädd för sektledare; är du för självständig; eller tycker du att frågan är oviktig osv?
29 kommentarer
12 juli, 2009 kl 16:50
Jag har ingen personlig andlig mentor/vägledare. Det är inget medvetet val, utan jag har inte träffat på någon.
Däremot har jag tre helt förträffliga vägledare som jag söker mig till.
Per Frostin som får representera den teologi jag vill ansluta mig till – Befrielseteologi.
Den andra vägledaren jag mycket ofta tar hjälp av är Lars Lindberg och hans bok ”Ny skapelse.” Lindberg har bl. a fått reda i mina tankar om Bibeltolkning. Bibelorden är i ständig utvecklingprocess. Vi behöver inte fundera över vad som är sant eller falskt eller vad den vetenskapliga utvecklingen förkastat. Lindberg säger, att låt oss utgå från att den heliga Anden gör Bibeln sann.
Den tredje vägledaren, som ingen som någorlunda följer min blogg inte kan ha undgått att möta, är Dietrich Bonnhoeffer. Han har lärt mig mycket och mycket återstår säkert. En viktig insikt som Bonhoeffer förmedlat till mig är, med hans egna ord: ”När människan enbart håller sig innanför pliktens gränser vågar de aldrig handla på eget ansvar, vilket är förutsättningen för att man skall kunna sikta in sig på det onda och besegra det. En pliktmänniska tvingas till sist väja för djävulen.”
Det blev ett alltför långt svar, där jag började med att säga – nej, jag har ingen vägledare.
12 juli, 2009 kl 16:54
Jag har ingen uttalad andlig vägledare, utan kan tala med de flesta prästerna i min församling. Men det är klart att det finns de som är mer eller mindre lämpade att vara just andliga vägledare, och det finns ett par speciella präster som jag känner större samhörighet med än de andra.
Annars har jag inte funderat så mycket på saken faktiskt. Jag har (konstigt nog) väldigt få frågor inför tron, få funderingar kring rätt och fel, få andliga kriser överhuvudtaget – att bara gå i kyrkan på mässa känns lite som andlig vägledning i sig. Men kanske beror detta också delvis på att jag nog faktiskt är väldigt självständig och är van vid att klara mig själv? Hmm. (Om jag inte börjat fundera förr så lär jag väl göra det nu=)
Jag skulle också väldigt gärna vilja veta hur ni andra har det med den här saken och ser fram emot många intressanta kommentarer.
12 juli, 2009 kl 17:05
Jag har en speciell präst som jag föredrar att bikta mig hos och som jag känner att jag litar på väldigt mycket vad gäller själavård utanför biktstolen. Men att säga att det är en andlig vägledare vet jag inte. Det känns mer som om det skulle vara tex en ordenspräst som har en viss spiritualitet som man sympatiserar med, eller?
12 juli, 2009 kl 18:15
Har en präst som jag vill ha som andlig vägledare, men vi borde nog träffas oftare för samtal för att jag skulle kunna kalla honom för andlig vägledare
Andlig vägledare kanske är bra att ha densamma som man har som biktfader, inbillar jag mig, eller i alla fall att denne är väl insatt i vad man kämpar med, ens livssituation osv. Den andlige vägledaren bör få en ganska stor inblick i ens liv och skeenden i det tror jag. Om personen ifråga tycks ointresserad av detta kanske man inte har rätta andliga vägledaren.
Jag har förstått det som att man kanske främst behöver en andlig vägledare för att ta reda på vilken kallelse man har i livet. Men det är förstås, jag tror ju att samtal med präst är mycket viktigt under hela livet, för att fördjupa sin tro, och kanske rätta sig in i ledet om man har något där man inte håller med om Kyrkans lära i. Då kan man ju direkt få förklarat för sig från prästen varför det förhåller sig på ett visst sätt.
Det har i alla fall hjälpt mig att acceptera många trosläror som jag har haft svårt för, och kanske till viss del fortfarande har svårt att förstå men som jag accepterar och följer.
12 juli, 2009 kl 18:28
Tack för era kommentarer!
Intressesant att ni verkar se olika funktioner hos den andlige vägledaren. Trosfrågor och kallelsefrågor tänkte jag inte alls på – roligt att ni tänker på det.
Personligen skulle jag behöva en andlig vägledare för att sätta lite mer press på mig själv i helgelsefrågor. Gärna en biktfader deluxe, om man säger så.
Jag återkommer med fler kommentarer – måste springa ner till ICA och köpa en fryspizza nu!
12 juli, 2009 kl 22:11
”Personligen skulle jag behöva en andlig vägledare för att sätta lite mer press på mig själv i helgelsefrågor. Gärna en biktfader deluxe, om man säger så.”
Ja, vad är en andlig vägledare? Det är något som vi har talat om många gånger men jag vet inte om jag har något bra svar.
Jag känner igen mig i Bittes beskrivningen, så för mig är nog en andlig vägledare detsamma som en biktfader, vilket jag har för närvarande.
Men jag tror att andra kan ha helt andra behov än vad jag har. Säg t ex att man har andliga upplevelser som man inte förstår eller ens känner sig säker på vilka krafter som ligger bakom, då kan en god andlig vägledare både vara svår att finna och vara långt viktigare att ha. Eftersom jag aldrig haft några sådana upplevelser så är detta bara något jag kan spekulera om…
Jag tror inte att det alltid är lämpligt att ha samma person som andlig vägledare och som biktfader. Padre Pio hade t ex två personer som fungerade som andliga vägledare, om jag minns rätt. En av dem var hans biktfader medan den andre enbart var en andlig vägledare. Å andra sidan var samme Padre Pio själv både biktfader och andlig vägledare för många många människor…
En viktig fråga du tar upp!
Hur hittar man en bra andlig vägledare?
Allt gott!
12 juli, 2009 kl 23:06
@ Tuve. Bara det att hitta en fast biktfader verkar svårt. Hur många präster gick du igenom innan du hittade din nuvarande?
Alla. Jag kommer inte att kunna sitta så mycket vid datorn kommande arbetsvecka. Så ha tålamod med att det kan ta lång tid innan kommentarer blir godkända.
12 juli, 2009 kl 23:09
@ Leo. http://www.facebook.com/home.php#/group.php?gid=2205228582
13 juli, 2009 kl 0:06
Jag har min ungdomspräst fortfarande som andlig ledare.
Han känner mig alltså ganska väl efter alla dessa år.
Problemet är bara att han bor i skåne och vi kan inte träffas alls så ofta utan våra möten är genom brev och telefon.
Jag har därför i många år bett om en andlig vägledare på närmare håll.
Jag kan bara säga att när man ber Herren om något så får man alltid något änmer än man ber om…….
13 juli, 2009 kl 23:42
syster Ansgaris, en av nunnorna ute i Mariavall brukar ofta ha kloka synpunkter och är en av få jag pratar personligt med här i världen, off the record. Man tar en skogspromenad kring klostret och så har hon samtidigt plenty of spännande att berätta om också. Inte skvaller, utan saker hon själv funderat på och varit med om, tips utifrån erfarenhet, om samtal med Gud, etc.
Bra grejer.
15 juli, 2009 kl 7:32
@ Peter. Da antar jag att din andlige vagledare och din biktfader inte ar samma person. Hoppas att du hittar en vagledare i Uppsala, eller atminstone Mellansverige!
@ Z. Ah, du verkar vara den forste som inte har en prast som vagledare. Ja, om man bor pa ratt plats (med kloster/kommuniteter) sa kan ju aven systrar vara ett bra alternativ.
Jag har funderat pa om man bor bli van med, eller ha ett ”professionellt” forhallande med, sin vagledare. I ditt fall verkar ni vara vanner ocksa.
17 juli, 2009 kl 11:41
Jag hittade följande i Vägen (Josemaría Escrivá)
”Utan en arkitekt kan du inte bygga ett bra hus för att bo på jorden. Hur tror du då att du utan en vägledare skall kunna bygga din helgelses borg för att bo för evigt i himmelen?
(…)
En vägledare. Du behöver en sådan. För att hänge dig, för att överlämna dig själv … genom att lyda. En vägledare som känner till ditt apostolat och vet vad Gud vill: på så sätt kan han verkningsfullt stödja den helige Andes arbete i din själ utan att fjärma dig från din plats. Han kommer att fylla dig med frid och lära dig att göra ditt arbete fruktbart.”
17 juli, 2009 kl 20:26
Intressant fråga. Jag hade ett försök med en andlig vägledare under Bjärka-tiden (en av bibelskolans lärare), men vi fungerade verkligen inte ihop, så det rann väldigt snabbt ut i sanden och jag har inte letat upp/försökt med någon ny sen dess.
Det jag tänker att man vill ha en andlig vägledare till är framförallt två saker: a) att hitta rätt väg i stort och smått i det andliga livet. Någon som utmanar mig och får mig att ”gå framåt” i tron. Samt b) någon som känner mina svaga sidor och böjelser och som kan komma med konkreta råd på vad jag kan göra för att undvika att falla på samma punkt gång på gång på gång…
17 juli, 2009 kl 22:43
@ Johanna G. Jag håller med om dina två punkter. En tredje tror jag också är viktig: att uppmuntra för att ta nya positiva myrsteg mot ”helighet/fullkomlighet” – och då menar jag inte att undvika synd utan positiva saker som tex bön, botgöring, generositet och socialt arbete.
17 juli, 2009 kl 23:49
Johan,
ett mycket intressant och viktigt ämne du tar upp. För egen del kan jag tänka mig att själva namnet vägledare säger lite grann både om den andlige vägledarens uppgift och svårigheterna att finna en god sådan.
En vägledare, dvs en person som kan visa på vägen mot ett liv nära Gud. Alla personer har olika vägar att gå och det är därför viktigt att en andlig vägledare är en person med erfarenheter av olika sätt att nå helgelse. Olika andliga vägar om man vill uttrycka sig så.
Svårigheterna, som jag ser det, med att finna en god andlig vägledare är att personen inte får blanda in sig själv. Dvs, en andlig vägledare skall visa på Gud och vägen till Honom, inte på sin egen förträfflighet eller sina egna personliga erfarenheter på sin egen personliga väg. Denna osjälviskhet är sällsynt, tyvärr. Var det inte den Helige kyrkoherden av Ars som sade att det går en god andlig vägledare på tio tusen människor?
Jag tror att jag själv helst skulle välja en präst som andlig vägledare. Dels så har jag prästens tystnadslöfte att luta mig emot och dels så kan jag tänka mig att en präst kommer i kontakt med såpass många olika andliga vägar att han kanske skulle kunna känna igen min genom denna erfarenhet.
Å andra sidan tror jag att man bör ta i beaktande både sin egen karisma (t ex om man är mer karismatisk av sig eller mer kontemplativ) och personlighet samt prästens när man väljer vägledare.
Allt gott!
18 juli, 2009 kl 0:59
@ Helena. ”Svårigheterna, som jag ser det, med att finna en god andlig vägledare är att personen inte får blanda in sig själv.”
— Jag har också lätt att föreställa mig det. Det stämmer säkert att det bara går en god andlig vägledare på 10.000 personer. Fast å andra sidan så är det ändå ganska mycket. Det skulle innebära att vi har 900 goda andliga vägledare i Sverige.
Som Peter sa här ovan så lönar det sig nog att be till Gud om en vägledare.
18 juli, 2009 kl 9:02
Johan:
Ja, precis. Det var det jag menade med punkt a. Eller hur tolkade du det?
18 juli, 2009 kl 15:37
@ Johanna G. Ah, då är vi på samma våglängd.
Jag trodde att ”hitta rätt väg” syftade på kallelsefrågor som Björn var inne på (ovan).
18 juli, 2009 kl 21:11
Johan:
Ja, det också. Det var det jag syftade på med ”stort” och det andra faller under ”smått”. Men men, vi verkar ju vara rätt överens, så varför detaljgranska alla språkliga syftningar?
19 juli, 2009 kl 20:42
Jag har en andlig vägledare. Som flera varit inne på så handlar det om förtroende. Samtidigt känner jag som Bitte att jag har ofta väldigt få frågor. Ibland kan min andlige rådgivare tycka att vi behöver ett samtal. Det var länge sedan sist. Vi pratar kanske en till två gånger om året förutom i bikten. Jag biktar samtidigt för andra präster.
Ibland undrar jag om både min andlige rådgivare och jag slarvar då vi pratar så sällan…
19 juli, 2009 kl 21:02
@ Johan J. Vad kul att du har en andlig vägledare! Kan du berätta hur det kom sig och hur det gick till när du ”fick” honom?
”Samtidigt känner jag som Bitte att jag har ofta väldigt få frågor.”
—Ok, så det handlar mest om vägledning i trosfrågor när ni träffas och inte så mycket om pushning vad gäller helgelse?
19 juli, 2009 kl 21:13
Jag tror man märker i bikten om det är en person man har förtroende för. Det kan sålunda ta ett tag innan man finner en vägledare. Jag var katolik i tio år innan jag fann en. Tror jag sluppit många misstag och gått snabbare framåt om jag från början haft en vägledare. Vidare tror jag inte alls det är dumt om man kan ha ett vänskapligt förhållande. Samtidigt tycker jag det känns bra att det är en präst (tystnadsplikten och den faderliga distansen som en bra präst har, vänskapen får inte hindra att de objektiva sanningarna sägs) och skulle nog inte kunna ha en lekman om jag inte kände personen otroligt väl innan. Dessutom kan en lekman ej avlösa en efter ett längre samtal…
I mina vägledningssamtal har ej helgelsefrågan direkt diskuterats. Det har istället förekommit löpande i små korta råd i bikten. Jag tror dock att det kan vara en bra idé att ta helgelsefrågor.
19 juli, 2009 kl 21:15
Jag glömde att säga att jag helt enkelt frågade prästen om han ville bli min andlige vägledare. Det föll sig ganska naturligt då jag var på reträtt med prästen och vid ett föredrag så citerades Escrivas ord ovan om att alla behöver en vägledare. På den vägen är det…
19 juli, 2009 kl 22:02
Johan,
Jag tror Teresa av Avila var lite mindre pessimistisk och ansåg att det gick 1 på 1000, men så levde hon i en mer intensivt kristen tid och plats.
jag tror visserligen att han menade 1 på 10 000 präster, men jag kan ha missuppfattat saken
Något som jag har frågat mig många gånger är vad man egentligen pratar med en andlig vägledare om. Enligt vissa helgon så får man inte dölja någonting för en andlig vägledare, men vad innebär det? Iofs så förstår jag det då den andlige vägledaren bör få en så heltäckande bild som möjligt för att kunna ge råd, men vart går gränserna om det finns några? Kanske är det därför som en andlig vägledare bör vara en präst, så att han i bikten får en mer heltäckande bild än det han får i samtal.
Tuve inflikar:
Min erfarenhet är att en bra biktfader kan ha den roll som du efterfrågar, dvs hjälpa till att peka ut områden där mer övning i dygd behövs för att nå en fördjupad helgelse. Men återigen, frågan är väl kanske vilken typ av andlig vägledning man söker och är i behov av (vilket inte alltid är samma sak).
Allt gott!
19 juli, 2009 kl 22:57
@ Johan J. Intressant! Tack för det!
Vi andra som inte har några vägledare spekulerar ju mest – du har egen erfarenhet.
@ Helena. Jag hoppas att en bra vägledare kan vara med och visa gränsen för vad som bör sägas. Man kanske börjar relativt ytligt för att sedan gå djupare och djupare?
Nej, om man hemlighåller något så försvinner nog hela poängen med att ha en andlig rådgivare…
Anyway, eftersom så många helgon rekommenderar vägledare så skulle det nog vara nyttigt att prova. I mitt fall kommer det dock nog att bli ganska synd om vägledaren…
Hälsa Tuve (vinkar).
20 juli, 2009 kl 8:34
Johan skrev:
Man kanske börjar relativt ytligt för att sedan gå djupare och djupare?
Jag skulle väl snarare tro att man börjar smalt – med en eller ett fåtal frågor – och går sen bredare. Det var i alla fall den uppfattning jag fick av mina klasskamrater på Bjärka som fick en bättre fungerade handledare än vad jag hade.
22 juli, 2009 kl 23:38
Ikke noen personlig akurat, men leser og hører mye på Scott Hahn, etter min mening en fantastisk mann som virkelig kan førklare og klargjøre troen.
Mye av \med ham kan lastes ned på Mp3 fra EWTN og Catholic Answers. Lytter på det når jeg går tur.
23 juli, 2009 kl 14:27
@ opra. Välkommen hit!
Jag har läst några böcker av Scott Hahn. Han är både lättläst och substantiell. Bra att du tipsar om ljudfilerna!
10 september, 2009 kl 11:23
Hejsan
Vad är en andlig vägledare?
För mig så finns den/det överallt, lika mycket utanför mig som inom mig.
Jag är övertygad om att barnen har något viktigt att lära eller snarare väcka inom oss för det finns där, det är bara undantryckt. Ju äldre vi blir så formas vi utav samhällets ”normer” det som det ser är normalt, det är när vi börjar se detta som vi kan börja se med vårt eget inre barns ögon igen och en helt ny värld öppnar sig, glädjen, leken, tilliten och tron vänder åter, då kan vi vara skapare av vår egen verklighet, vi riktar vår energi, utan rädsla.
I skogen så får vi åter kontakt med modern, det är inte konstigt att vi får ny energi där, hon står för den livsgivade kraften, hon föder fram allt liv och delar med sig av allt hon skapar, hon ger det för att hon vill och hon ger det med kärlek. Att följa hennes cykler som är desamma som våra.
Att vara i samklang. Hösten som nu kommer är tiden för introspektion, att vända oss inåt, till vårt eget tempel.
När vi har väckt barnet i oss själva så inser vi att vi tryggt kan vila i hennes famn utan att känna rädsla, vi vet att allt som sker är till vårt högsta bästa för att vi ska få visdomen. Visdomen att vi är allt med alltet och att vi aldrig har varit separerade. Vi är HEL.
Hel, helhet, helig
Jag har träffat en otrolig vägledning i författaren
Paulo Coelho.